Det värmer i hjärtat!
Igår var Siamin med på skolavslutningen!
Mina hårstrån på armarna reser sig då Jag ser henne framför mig där hon står och ler med sina kritvita tänder, en av sina nya klänningar, sina nya vita skor med pärlor på och är stolt över att hon har avverkat ett år till i skolan.
Jag ser hur alla andra elever och lärare är nyfikna på henne efter operationen, hur de frågar om hennes resa och hur de önskar henne lycka till i framtiden!
När jag läser den här texten som barnhemmets "drivare" har skrivit, då växer faktiskt stoltheten inom mig och jag förstår att jag har förändrat en människas liv till det positiva.
Inte för att hon får uppmärksamhet, utan för att just Siamin fick chansen till att bli kvitt sitt hjärtfel och inte längre behöva vara orolig för att det begränsar henne i vardagen!
Vi behöver inte längre vara rädda för att det medfödda hjärtfelet ska förkorta hennes liv!
❤️
Redovisning
Försäljning av;
Almanackor: 2400kr
Armband: 1750kr
Gåvor: 12460kr
Totalt insamlat: 16610kr
Utgifter under resan för Amani & Siamin:
Boende: 2073kr
Mat & dryck: 1561kr
Bussresor: 1041kr
Taxiresor sjukhuset: 273kr
Telefonkostnader för samtal till barnhemmet & sjukhuset: 100kr
Sjukhuskostnader (operation, material, sjukhusdygn): 805kr
Mediciner & salvor till barnhemmet: 355kr
Övrigt: 207kr
Totala utgifter: 6415kr
Som ni ser, man göra oerhört mycket med en mindre summa pengar.
Tack vare organisationen Save a child's heart som stod för läkarnas löner under operationen så hamnade operations- och sjukhuskostnaderna för Siamin på 805 svenska kronor!
Jag vet att många tänker, är detta verkligen möjligt?
Ja det är det faktiskt!
Det vi får ett par skor, 57 liter bensin, 7 drinkar på krogen, 8kg fläskfilé och en tandläkarundersökning för, kan alltså en människa i Afrika få en hjärtoperation för!
När jag nu sitter här hemma och tänker tillbaka på resan jag gjort och vad jag egentligen har gjort så känner jag en stolthet över var jag åstadkommit, vad jag har hjälpt Siamin med och jag är stolt över er som hela tiden stöttat och skänkt!
Jag har bevisat för mig själv och förhoppningsvis fler, att man tillsammans är starka och att om man vill så kan man!
Min egen resa till och alla kostander under hela vistelsen i Tanzania har inte berört Reach Out a Hands pengar.
Allt har jag tagit ur min egen ficka.
Likaså min mamma.
Detta betyder att jag har en stor summa pengar över, tillhörande Reachoutahand, som kommer att hjälpa fler människor som har behov av det på något sätt!
Jag har redan nu börjat planera inför nästa. När, hur, var och vem som kommer få ta del av en hjälpande hand och era bidrag det vet jag inte i nuläget.
Men det jag vet, är att det finns många som behöver Reach out a hands hjälp!
TACK! ❤️
Jag vill börja med att tacka min mamma som funnits vid min sida under hela denna resan, utan dig hade detta aldrig blivit så bra som det blev! Jag älskar dig!
Jag vill tacka resten av min fantastiska familj som har stöttat mig i allt detta, hela vägen och varit stolt över mig i alla lägen! Jag älskar er!
Mina underbara vänner som alltid peppar mig till att följa mina drömmar och alltid finns vid min sida!
Ida & Laine som hjälpte mig så att media har fått ta del av min resa och mitt projekt. Det har gjort det mycket lättare att få ut mitt budskap "Alla kan göra något och Ingenting är omöjligt!"
Mitt jobb för att de gav mig tjänstledigt i en månad och mina kollegor som har ställt upp till tusen för att göra min ledighet möjlig!
Organisationen Save a Child's Heart, Antke och läkarteamet som har gjort detta på sitt allra bästa sätt, gjort Siamins hjärtoperation möjlig och lyckades till 100%!
Linnea Grandell, som hjälpte mig att få tag på organisationen SACH.
Barnhemmet Moyo kwa Moyo där Siamin bor, för att de hela tiden har bett för oss och funnits där. För att de gav mig ansvaret och tilliten att hjälpa Siamin.
Amani, för att han var min högra hand!
Min älskade Siamin för att hon varit så oerhört duktig, stark och modig hela tiden och litade på mig till 100%!
Sist, men absolut inte minst, vill jag tacka er ALLA här hemma som bidragit med gåvor, stora som små, som har skänkt oss tankar varje dag och som har skickat lyckönskningar, styrka och fina ord!
Ni har gjort detta möjligt och ni har varit en klippa i stormen under hela resan!
TACK ALLA, Ni är fantastiska och jag är stolt över att ha så många fina människor runtomkring mig!
STOR KRAM MADELENE ❤️
DET ÄR ALDRIG SKADLIGT ATT GE
Efter en oförglömlig resa så har jag nu varit hemma i Sverige i en vecka.
Det va varken lätt, roligt eller efterlängtat att säga hej då till Siamin & Amani.
Vi var på sjukhuset hela förmiddagen innan avfärd och hela kroppen var full av känslor!
Allt skulle betalas, allt tar en evig tid, ingen på sjukhuset tar ansvar och samtidigt försökte jag samla krafter för att orka ge en sista kram för den här gången.
Jag är ingen person som tycker om att säga hej då, om jag fick bestämma så skulle jag ha alla människor jag tycker om som grannar, det hade varit fantastiskt!
Mamma plockade bort nålen på Siamins arm det sista hon gjorde, jag bytte kompress på såret, vilket är ett ärr efter operationssåret och ett stygn där dränet har suttit.
Sedan sa jag till läkarna att Siamin & Amani behövde lämna sjukhuset på måndag senast, då bussen tillbaka till Iringa var bokad 06 på tisdag morgon. De såg inget hinder eftersom Siamin hade återhämtat sig helt.
Dr. Godwin gjorde även ett nytt hjärtecho på eftermiddagen när vi hade åkt, och jag fick ett sms om att allt såg väldigt bra ut!
Skönt!
Det blev bilder, kramar, pussar och tårar. Det blev lite stressigt, glädje och lite sorg och och vi hann precis till flygplatsen.
En kropp fylld av känslor som aldrig kan beskrivas i ord.
Nu försöker jag landa i allt, greppa känslorna resan har fört med sig, hantera det verkliga perspektivet jag har fått på en annan del av världen och samtidigt försöker jag vara stolt över den stora insats jag har gjort för en medmänniska!
Det är inte helt enkelt att komma in i sin egen vardag utan att tänka på de enorma olikheterna och på hur lyckligt lottat just jag är som har allt man behöver och mer därtill!
Jag har haft kontakt med Siamin och Amani via internet nästan varje dag. Bussfärden hem gick bra, de kom tillbaka till ett barnhem, en gård Moyo kwa Moyo och en by som har saknat dem oerhört mycket!
Många är involverade och kommer till barnhemmet för att hälsa på Siamin, för att se att allt är bra!
Siamin tar det fortfarande väldigt lugnt och har fått tillsägelse av oss att inte "jobba" på minst tre veckor, då de ofta bär tungt vilket inte är bra för ett nyopererat hjärta. Alla på gården tar hänsyn till detta vilket känns tryggt.
Tjejen är glad och mår bra!
Men hon saknar oss och säger love you!
Jag har även haft kontakt med Ewout, som driver barnhemmet, och han är oerhört tacksam för allt detta och säger att Siamin mår bra, ibland frågar hon efter smärtstillande vilket är fullt normalt.
Stygnet där dränet satt, ska tas, så jag ska ringa på Skype och se till att någon sjuksköterska i byn tar det.
Jag önskar verkligen att jag kunde åka dit över en dag, att det tog några timmar med bil, men tyvärr.
Det krävs mer än så för att ta sig till den platsen där en del av mig faktiskt är kvar.
Jag vill tacka er än en gång för ert enorma stöd, era fina ord, era styrkekramar och era bidrag som har gjort operationen och hela denna resa möjlig för Siamin och Amani!
Ni är underbara!
Under veckan kommer en redovisning på hur mycket pengar som var samlats in och hur mycket som har behövts för att genomföra allt.
Ni ska få ta del av allt då många av er är delaktiga till 100%!
Ha en fin solig dag och kram på er!
TACK!
Siamin, Jag, mamma och familjen på Moyo kwa Moyo tackar Er Alla för ert enorma stöd!
Ni är fantastiska och har hjälpt till att göra Siamins hjärtoperation och hela denna resan möjlig!
Kram & kärlek till Er ❤️
Redo för hemfärd
Eller riktigt redo, det blir man aldrig.
Du kan lämna Afrika, men Afrika lämnar aldrig dig..
Sista dagarna har vi bara försökt njuta av sällskapet så mycket det har gått på sjukhuset. Spelat kort, sjungit, skrattat och bara varit tillsammans!
Nu är det dags för sista timmarna här i Mwanza.
Siamin är kvar på sjukhuset tills i eftermiddag om inget nytt bestäms.
Det finns ingenting som talar emot, då hon är på benen och helt återhämtad förutom smärtan mellan revbenen, vilket är fullt normalt.
Det nya Eccot på hjärtat tas idag och som Dr. Ankte sa till mig att det finns ingenting du behöver oroa dig för Madelene, allt ser oerhört bra ut!
Tack!
Bussbiljetterna från Mwanza till Iringa för Siamin och Amani köpte vi igår, alla pengar de behöver under resan hem, till boende i Iringa, mat, taxi, mer buss är ordnade och ett hotellrum tills senare idag är betalat då de lämnar Mwanza på tisdag morgon kl 06.00.
Nu ska vi njuta tillsammans med dem på sjukhuset, vi åker till flygplatsen kl 11.30.
Det kommer bli tungt att lämna Amani och Simin efter tre veckor tillsammans totalt.
Vi har upplevt en resa som inte kommer kunna återberättas i ord, som aldrig någonsin mer kan göras på samma sätt och en resa som är ett stort minne för livet.
Det känns lite som en saga.
Du möter människor från en helt annan kultur, som lever har sitt liv, sin vardag, i en helt annan värld än du själv.
Helt plötsligt genomgår man saker tillsammans som gör att man bli vänner för livet!
Fantastiskt!
Simin kommer alltid vara en del av mig.
Amani kommer också alltid vara det.
Den här resan kommer alltid betyda oerhört mycket för mig.
Kaka & Dada som de säger här, Bror & Syster säger vi hemma.
Nu åker vi till sjukhuset för att säga hej då och avsluta denna resa på bästa sätt!
kram ❤️
Nu ser vi målet
Imorse köpte jag och mamma med frukost upp till sjukhuset.
När vi kom dit så låg Siamin i sängen, men ganska snabbt fick vi upp henne!
Temp 36,8! Strålande!
Sedan bestämde vi oss för att gå ut en sväng, då det var dans och musik på sjuksköterskornas dag idag!
Simin fick en barnrullstol att åka i, förmodligen den enda som finns på sjukhuset. Ganska snabbt när rädslan för smärtan försvann så körde hon den med egna armar!
Mindre rädsla blir mindre smärta och helt plötsligt skrattade, dansade och gick hon där ute! Så otroligt härligt att se!
Nu är tjejen så gott som helt frisk igen, bara smärtan efter operationssåret försvunnit så har Siamin genomgått en stor operation, stängt sin 4mm stora PDA och återhämtat sig oerhört bra!
Det kallar jag styrka!
Och ni som läst kan kanske försöka föreställa er att detta inte varit helt enkelt för henne!
Hon har varit ensam, säkert kännt sig övergiven, rädd och haft ont, blivit fastbunden och tagit massa prover trots att hon är livrädd för sprutor!
Siamin har fått hjälp på vägen av mig/oss, men det är hon själv som har fixat detta på det allra bästa sättet!
Nu är vi nyss hemkomna för andra gången idag från sjukhuset och nu var Simin i ännu bättre form!
Vi sjöng, skrattade och gjorde grimaser!
Fantastiskt!
Hoppas ni har det bra där hemma, snart ses vi!
Kram ❤️
Jag, Simin och Amani
Mamma & siamin ❤️
Siamin körde runt med rullstolen helt själv ute på gården, bra träning för armarna som hon annars spänner sig i på grund av smärtan i revbenet.
Mamma, Siamin & jag ❤️
Innan läggdags blev det lite grimaser!
Simin har nu äntligen lämnat intensiven
Igår när vi kom på besökstiden var alla slangar kvar och vi fick veta att Dr.Godwin skulle ta bort dränet, syrgasen och katetern idag.
Varje dag säger någon någonting annat än det någon annan sa igår!
Men äntligen! Idag när vi kom kl 10, så kom Dr. Godwin och skulle gå in till Siamin för att ta bort dränet.
Ganska snart efteråt gick vi upp på avdelning 5, och vid 11 kom även Simini upp, så skönt!
Där fick hon en egen säng i ett rum tillsammans med de mindre IVA-barnen, just för att hon skulle ha en egen säng.
Riktigt skönt för henne då hon har oerhört ont.
Vi fick henne att dricka, äta kex, klä på sig och till sist avnjöt hon en godisklubba! Härligt!
Dr. Antke lyssnade på lungorna och sa att det var viktigt att hon nu andas djupt och hostar upp slem, för att förhindra lunginflammation!
Hjärtat lät riktigt bra och alla andra värden är fina.
Nu har vi nyss kommit hem från sjukhuset för andra gången idag.
När vi kom dit så hade Siamini precis varit på toaletten! Hon haltade fram och vill inte röra vänster arm på grund av smärtan.
Men hon drack vatten, åt massa kex och var pigg.
Vi hade köpt med kyckling och ris till henne och Amani som de skulle äta nu ikväll.
Justin kom på besök, så vi satte oss ute i korridoren och Simini ville gå runt mellan oss och göra mipetano (High five)!!
Så himla härligt och se henne med en godisklubba i munnen och vara på benen igen!
Mamma och jag hade lite gymnastik med henne då hon som sagt inte vill lyfta ena armen, vilket inte är bra alls. Men det kommer och hon gör framsteg hela tiden!
Nu ser vi ljuset! Jag ser mållinjen på min resa! Snart är Siamini helt frisk igen och hon får förmodligen skrivas ut på måndag om det nya Eccot på hjärtat ser fint ut!
Det är så underbart och känslan kan inte riktigt beskrivas i ord faktiskt!
När jag och mamma gick hem från sjukhuset nu så var det riktigt mörkt.
Trots detta så stannar folk och känner igen oss, de frågar oss hur det går med Simini och hur operationen gick.
Det är helt otroligt, nästan alla på sjukhuset vet nu vilka vi är, det för att detta var en stor operation och där de närmaste "anhöriga" till patienten är vita, vilket är förmodligen första gången här!
Det är stort och faktiskt en häftig känsla!
Imorgon ska jag & Justin köpa in mediciner, bandage, salvor, maskmedel och sådant som barnhemmet behöver! Förrådet är nämligen nästan slut och pengarna finns inte till detta, så då har jag via Reach Out a Hand valt att bidra med detta.
Så ni som har skänkt bidrag, ni har nu gjort det möjligt att fylla på en första hjälpen låda som barnen behöver vid sjukdom, skador och mask!
Tack för att Ni finns!
Kram Madelene ❤️
En lättnad
När vi kom till Siamini idag klockan 16 så fick vi faktiskt stanna i 40 minuter!
Här är jag tillsammans med min Afrikanska Pärla 💎
Här ser ni en tjej med en kämparglöd som inte går att beskriva! ❤️
Det var så härligt att se henne!
Hon vaknade till när vi kom och pratade lite med oss, med en viskade röst. Hon har så ont att hon inte vill prata högre, hosta, ta djupa andetag eller vrida på kroppen..
Alla värden var mycket bra och hon har druckit te & vatten. Ikväll vid 19-tiden så skulle hon få ris och lite kött som vi hoppas hon får i sig.
Dränet sitter kvar, det gör även katetern och hon har fortsatt 1L syrgas.
Imorgon hoppas vi att hon kan bli kvitt alla dessa tre slangar och flyttas till avd 5.
Sen måste jag även berätta att hon inte var fastbunden längre! En sån lättnad! Dock vet vi inte om det var endast för att vi skulle komma, men det kan vi tyvärr inte göra mer med.
Hon berättade för oss att hon minns operationssalen, att hon sen bara somnade och vaknade med någonting konstig på vänster sida (vilket är dränet, där de opererat). Hon sa att hon ville känna vad det var, men kunde inte eftersom bägge hennes händer var bundna.. Hon blev rädd och tyckte det var otäckt!
Jag är så ledsen över att de skrämmer barnen på det viset. Vem vill göra något igen som skrämmer en så?
Inatt kan jag somna lite lugnare.
Jag har köpt fyra godisklubbor och en juice som hon önskade sig tills imorgon!
Kraven från barnen här är så minimala att man inland funderar över om det är vi i väst som utvecklas åt fel håll i många fall?
Många gånger tror, eller jag vet att materiella ting tillslut blir en belastning för oss.
Du har väskan fylld av diamanter men vill ha guld..
Här ser ni en tjej med en kämparglöd som inte går att beskriva! ❤️
Skilda världar
Som ni vet så lever människorna i Afrika och Sverige i två skilda världar.
❤️
Som ni förstår så får vi ta del av den andra världen i allra högsta grad som "anhöriga" till en afrikansk flicka som vårdas på sjukhus.
Det är svårt att förstå när man inte ser det med egna ögon.
Trots att man är på plats så är det svårt att inse att såhär är det här i Afrika.
Det svåraste är att acceptera.
Acceptera det som hemma är helt förbjudet och kriminellt.
Imorse klockan 7 åkte vi till sjukhuset. Vi bemöttes på ett betydligt bättre sätt idag, förutom de enorma kackerlackorna under sängen, då vi fick prata med en av doktorerna på intensiven. Hon berättade att Siamini ska vara kvar där ett dygn till och att hon inte kan vistas på avd 5 tillsammans med de andra, då hon har dränet, syrgasen och katetern kvar!
Det var så skönt att höra, men tanke på den dåliga och helt felaktiga informationen vi fick av sköterska igår, då de sa att Siamini skulle upp på den vanliga vårdavdelning kl 07 idag, trots hennes situation. Dessutom skulle hon dela säng.. Inte okej!
Nu får vi träffa henne första klockan 16.00 idag och då i endast 30 minuter.
Det är väldigt frustrerande och inte kunna vara vid hennes sida hela tiden, det gör liksom ont i hjärtat!
Maktlöshet.
Men man måste säga till sig själv, vi är här, vi gör något stort och oerhört betydelsefullt!
Vi får lära oss att försöka hantera kulturkrockarna och det brutalt outvecklade Afrika!
Vi måste intala oss att de är mer än 50 år efter och inte har den kunskap som vi.
Det är lärorikt.
Det är frustrerande.
Det är jobbigt.
Det sätter alla dina känslor på prov.
Det ger dig ett perspektiv på hur verkligenheten är.
Det får dig att tänka till om hur jävla bra vi har det hemma i Sverige!
Nu vilar vi lite och ska försöka koppla av en stund.
Ta hand om varandra!
Kram ❤️
Maktlösheten är total!
Jag visste att jag inte kunde ropa hurra.
Jo, för att operationen är över.
Att ta bilder är förbjudet på sjukhuset, dock har jag smygfotat hela tiden.
Men jag visste att det inte var över helt.
Och jag visste verkligen inte att maktlösheten var så enorm här i Afrika.
Jag trodde jag skulle få komma till intensiven på besökstiden och tala om för Siamini hur duktig hon varit, hur stark hon verkligen är, att smärtan kommer att försvinna och jag ville ge henne världens största kram!
Istället kommer jag in där, tio minuter efter besökstiden har startat, ser henne ha en fruktansvärd smärta, hon var törstig och ville ha vatten, vilket inte går ännu, men vi bad sjuksköterskan blöta på läpparna då de torkat ihop av all syrgas hon får via en mask.
De bara tittar på oss som att vi är dumma i huvudet.
Vi fick absolut inte röra henne för det får man inte, dock gjorde jag det ändå, jag höll handen hårt!
Det värsta av allt som fick min bägare att rinna över, jag började storgråta när jag ser båda Siaminis händer som är fastbundna i sängkanten med hjälp av små bandage!! Hon kunde alltså inte röra sina armar alls!
Hon är 12 år, hon förstår, och hon behöver inte bindas fast!
Tänk er smärtan, med människor runt omkring dig som du inte känner, som dessutom är hårdhänta och lägg till paniken av att vara fastspänd!
Nej det är ofattbart detta!
Vi blev tillsagda att gå ut efter 15 minuter! Helt otroligt!
Vi gick ut men vi bad att få gå in igen då jag inte orkade lämna henne, det var okej, men bara för fem minuter!!
Mamma fick se att droppet inte fungerade och sa till dem, de bara ignorerade..
Vi sa, hon dör om hon inte får vätska här i värmen fattar ni det!!? Men de bara ignorerade.. De känner att de har mindre kunskap och vägrar då att lyssna!
Ja, maktlösheten är total!
Jag grät på vägen vägen hem och har ont i magen hela tiden.
Tänk er att lämna henne där, ensam, övergiven, det är så fruktansvärt!! Och vi kan inte ett endaste dugg göra! Man blir illamående!
Jag vill bara vara där hos min tjej!
De är 50 år efter i utveckligen här och jag har så svårt att bara acceptera allt, men måste tyvärr försöka, om vi är för hårda, så går det ur över Siaminis vård.
Jag ska lägga mig snart och vakna klockan 6 och sedan åker vi till sjukhuset direkt efter frukost!
Tack för allt stöd och för att nu följer vår resa!
Kram från Tanzania ❤️
Här fick jag en bild på Siaminis ena hand som är fastbunden.... Fruktansvärt!!!
Operationen genomförd!
Just nu kan jag bara känna ren och skär LYCKA!
Jag vill bara berätta för er alla att Siaminis operation gick bra!
Det som var den största faran under operationen var när hennes blodtryck gick upp till över 180, då hon fick smärtstillande, men annars gick allt som beräknat.
Vi fick träffa henne precis efter operationen, på intensiven, då hon sov, andades själv utan tub och hade bra värden i övrigt, såhär långt!
Mamma fick gå in före mig på operation och fråga hur det hade gått, jag stannade utanför då jag kände att jag inte kunde hantera ett dåligt besked.
När mamma kom ut igen, då såg jag på henne att det hade gått Vägen!
Jag har spänt mig hela dagen, varit orolig, rädd och svalt gråten många gånger!
När jag fick en puss av Siamini och önskade henne lycka till precis innan de tog henne till förberedelse rummet så kände jag bara, nu gäller det, nu är dagen här, dagen som kommer förändra Siminis liv!
Nu sitter jag här och knappt förstår att detta har hänt.
Att det är gjort!
Att Simini vaknar och kan känna sig trygg!
Hon kommer att ha oerhört ont då de gått in mellan två revben, men vi ska finnas för varje minut som vi får vara på intensiven!
Klockan 16, då får jag träffa, krama och bara vara nära min fina, duktiga och oerhört STARKA Siamini! Glädjetårar och lycka!
Kram på er ❤️❤️❤️
10 timmar på Bugando Medical Center
Klockan 8 imorse var vi på plats på sjukhuset, BMC.
Simini är trött, nervös och rädd ❤️
Mamma gick på sjukhustoaletten...
Här sitter några av doktorerna tillsammans med mamma mitt i korridoren!
Jag gjorde ett kort besök in på BIVA. Ni ser hur mång små babys som delar på EN säng...
Innan jag och mamma åkte hem för dagen så fick Simins en PiPi (klubba).
Siamini och jag har köpt oss varsit lyckoarmband! Det ska bära oss hela vägen! ❤️
10 TIMMAR senare var Siamini inskriven och helt slut efter dagen.
Afrika. Vänta. Gå till nästa. Vänta. Vänta. Sitt ner. Vänta. Ingen har koll på något. Vänta. HAKUNA MATATA!!
Ja idag har vi väntat, väntat och väntat.
Simini har genomgått en röntgen på hjärtat, Ecco på hjärtat och blodprover.
Allt detta har tagit sammanlagt ca 30 minuter. Då förstår ni själva att vi har VÄNTAT i 9 h och 30 minuter!
Trots att jag & mamma har frågat, pressat på och kännt oss tjatiga så händer ingenting snabbare än sköldpaddans fart!
Så i världens fattigaste världsdel, i ett stekhett Mwanza, på ett sjukhus, så lovar jag att jag har tänkt, undrat och funderat över vad jag har gett mig in på? Hur ska jag klara det här?
Det här är så stort, så omfattande och så otroligt olikt landet Sverige!
Jag har absolut aldrig ångrat att jag är här och vad jag ska göra,
Men försök tänka er,
Ett sjukhus, Tanzanias nästa största.
Med 9000 sängar.
Folk trängs på träbänkar och går alltid före i kön.
Du måste klä dig så afrikanskt du bara kan och visa inte för mycket hud.
Väggar, golv och tak är långt ifrån renare än toalettgolvet på Statiol, det är ungefär som på en bilverkstad,
Färgen flagnar, mögel och det är kalt.
De har ingen sekretess, 8 st doktorer sätter sig framför oss på en bänk, i korridoren och frågar ut oss om Siminis bakgrundshistoria (anamnes).
De ber oss sedan att stanna kvar över natten då Simini ska skrivas in ikväll.
De tar blodprov, helt oförsiktiga och Simini skrek så hjärtskärande och klämde nästan sönder min hand.
Byta handskar efter varje patient, vad är det?
Simini skrivs tillslut in efter att mamma drog näven i bordet och berättade att hon var sjuksköterska i Sverige. Hierarki så det skriker om det här.
Väl där så kommer den största chocken.
Vi går in i rummet där Siamini blir inlagd. Vi ska DELA säng för det finns inte fler! En av mig & Amani ska alltså DELA en 60 cm bred säng på FYRA personer!!
Två barn och två vuxna i en 60 cm bred säng!
I ett rum med 8 sängar med 2-4 personer i varje säng!!
Rummet är ca 6x6 meter stort!
Varmt och hett. Flugor och Myror. Orena sängkläder och ingen kudde!
Sen kunde du köpa något ägg om du blev hungrig.
Du känner att du måste sätta händerna för ansiktet och bara gråta lite.
Du tar ett djupt andetag och försöker fokusera framåt igen..
Ja, jag kan verkligen inte återberätta det jag har sett och känt idag i ord, inte alls, men det ovan var ett försök.
Som sagt jag ångrar ingenting, men jag inser verkligen först nu hur otroligt mycket jobb och styrka det kommer att krävas av mig!
Nu är alla steg inför operationen gjorda. Imorgon sker operationen ca klockan 09.00 svensk tid.
Inatt sover Amani kvar (sitter förmodligen i en stol bredvid sängen) och sedan kommer vi att turas om.
Men tanke på smittor och miljön på sjukhuset så är det verkligen inte gjort för oss västerlänningar så det är bara att bita i det sura äpplet, finna sig i situationen och vara stark för Siminis skull!
Tack gode Gud för att mamma är med
Mig här, utan henne hade jag nog aldrig klarat detta!
Lova mig att hålla tummarna för Siamini och för oss imorgon, hela dagen.
Det här stort och känns helt oberskrivligt.
Dagen jag har väntat på sedan jag åkte hem från Tanzania förra året här här, imorgon.
Jag vill vara där hela tiden men det är inte möjligt...
Nu ringde Amani och jag fick prata med Siamini och hon lät mycket gladare nu!
Det värmer i hjärtat och jag kan nog försöka sova lite inatt trots allt!
Önska oss lycka till!
Stor kram från Mwanza ❤️
Mamma gick på sjukhustoaletten...
Jag gjorde ett kort besök in på BIVA. Ni ser hur mång små babys som delar på EN säng...
Tillslut la sig en oerhört trött Simini skavfötters med en annan, för henne okänd, liten flicka och hennes mamma, jag satt på sängkanten..
Sen pussade jag henne godnatt och sa vi ses imorgon.
Siamini och jag har köpt oss varsit lyckoarmband! Det ska bära oss hela vägen! ❤️
Alla ber för Siamini
Idag är det söndag, kyrkans dag.
Our skin color doesn't define us ❤️
I byn Matanana, på gården Moyo kwa Moyo går ALLA till kyrkan idag för att be för Siamini och hennes hjärtoperation! ❤️
Ingen får stanna hemma!
Det är oberskrivligt stort!
Tidigt imorse ringde Dr. Godwin mig och berättade att operationen blir av på tisdag.
Det är han som ska genomföra operationen med Dr. Antke vid sin sida.
Redan imorgon ska vi vara där kl 8 för inskrivning och provtagningar.
Det kommer bli långa och jobbiga dagar för oss, med främst för Siamini då hon är oerhört rädd för sprutor!
Förra året när hon tog samma prover så minns jag hur hon skrek hjärtskärande!
Ewout har även sagt att detsamma skedde i Dar i januari.
Men tillsammans ska vi fixa detta.
Jag och Amani kommer att turas om att vara på sjukhuset dygnet runt hos Siamini och göra allt vi kan för att hon ska känna sig trygg.
Det är vårt ansvar.
Inatt har jag drömt massor om själva operationen och allt runtom. Jag inser nu att jag är otroligt nervös och lite rädd faktiskt.
Det handlar om ett liv som jag kan förbättra oerhört, men alla vet också att en operation alltid medför risker.
Så jag antar att mina blandade känslor är fullt normala.
Idag ska Siamini få en sista dag vid poolen innan sjukhuset väntar i en vecka.
Ikväll ska jag precis som alla våra vänner i Matanana gör idag, be för att allt ska gå vägen, tillsammans med Siamini, Amani & mamma.
De tror starkt på detta med att tro, så det minsta jag kan göra är att tro med dem, precis i denna stunden.
Tack för att ni följer vår resa, stor kram från Tanzania ❤️
Röda korset och stadsrunda
Idag har jag och mamma besökt Röda Korset kontoret här i Mwanza. Vi är varmt välkomna tillbaka för att få mer information på onsdag.
Väldigt intressant att se vad de har för uppgifter, projekt och även hur samarbetet med Sverige ser ut.
Sedan gick vi runt i denna VARMA och SKITIGA stad i två timmar!
Siamin & Amani har haft sovmorgon, vilket är riktigt skönt för dom!
Amani jobbar hårt varje dag på barnhemmet och Siamin går till skolan 6 dagar i veckan och väl hemma så har hon sina läxor att göra, samtidigt som alla barn har sina sysslor att ordna med på gården.
Det är allt från att bära ved, tvätta kläder, skala bönor, hämta vatten och passa de yngsta barnen.
Livet för barnen här går aldrig att jämföra med barnen hemma i Sverige.
Här tar alla sitt stora ansvar redan som 3 åringar.
Så tack och lov för att jag & mamma kan ge Siamin & Amani denna upplevelsen!
Nu njuter vi i solen, då det idag är stekhett här i Tanzania!
Ha en fortsatt trevlig helg och till alla våra vänner i Norge, gratulerer med dagen!
Kram från Madelene & Maja ❤️
Upplevelse!
Idag badar Siamin i en pool för första gången i sitt liv!
Här är Siamin och jag i poolen på hotell Tilapia i Mwanza
Mamma och jag försöker lära henne simma :)
Det är svårt men hon är duktig som försöker. Ingen av barnen på barnhemmet har någonsin badat tidigare!
Det här är lycka för henne och kanske enda gången hon någonsin kommer få göra detta!
Vi försöker fördriva tiden så gott det går tillsammans. Eftersom operationen sker på måndag eller tisdag så har vi helgen kvar att låta Siamin få fler Once in a life time upplevelser!
Kram på er! ☀️💛
Äntligen framme och undersökningen är gjord
Efter en lååång och helt förskräcklig bussresa, utan riktigt mat med bara digestive & banan, på 14.5h så var vi äntligen framme i Mwanza klockan åtta igår kväll!
Under resan körde busschauffören lätt över 110km/h, oavsett skarpa svängar, korsningar och farthinder! (det är farthinder typ var 100e meter!!)
Jag studsade en meter högt ur sätet och tappade luften en gång, skadade foten, blev svart på hela kroppen av damm & avgaser och jag blev även åksjuk (vilket jag aldrig någonsin tidigare varit!) Då förstår ni kanske lite hur jag menar med förskräcklig resa?!
Tack å lov att min älskade mamma är med på denna resa, det betyder obeskrivligt mycket!
Men nu är vi här, och väl framme igår fick vi hjälp av Justin, "bror" till Siamin.
Han studerar här i Mwanza så han hade fixat boende på ett hotell och mötte upp oss på bussplatsen! Otroligt betydelsefull och mycket uppskattat efter den långa resan!
Idag kontaktade jag Antke och vi kunde komma till sjukhuset redan idag. Så jag Amani, mamma & Siamin åkte dit för att ordna med alla papper som ska ordnas.
Så nu är inskrivningen på sjukhuset betald och Simin fick också genomgå ett heart ecco!
Det såg bra ut, som beräknat, då problemet är en öppen PDA.
Där kommer dock ett men..
Ett enkelt ingrepp där man går in med en kateter via ljumsken kan tyvärr inte utföras i Tanzania överhudtaget, för ett sådant litet ingrepp måste man flygas till Israel via organisationen Save a child's Heart.
Siamin har en PDA som är ca 3mm stor, så den är väldigt liten, vilket gör att de inte tar henne till Israel då det finns andra som har större hjärtfel.
Dock behövs självklart en operation med tanke på att konsekvenserna utan operation kan bli stora i framtiden.
Så nu står jag vid ett vägsjäl. Ett dimmigt och oklart ett, samtidigt som jag ser ljuset jag vill nå.
Siamin måste genomgå en större operation än vad jag har föreställt mig, jag visste att det kunde bli så, men trodde det inte.
En öppen PDA måste göras, vilket betyder att läkaren går in mellan två revben på vänster sida om bröstkorgen, vilket medför större risker, med tanke på såröppning, läkning i varmt klimat och att hon måste sövas.
Samin måste stanna på sjukhuset i cirka en vecka!
Men eftersom Siamin är frisk i övrigt så ser det väldigt positivt ut!
Dock krockar det nästan med min & mammas hemfärd till Sverige vilket gör otroligt ont i mig! Så om operationen sker på måndag så hoppas jag att Siamin kan lämna sjukhuset tidigare för att jag ska kunna vara med under hela hennes resa!
Vad gäller kostnader så blir de lite större än beräknat, mest med tanke på boende och mat en längre period, men i det ser jag inget hinder, då pengarna här inte är stora!
Eftersom Save a child's heart hjäper till så är kostnaderna för operationen förmodligen inte mer än 150euro för min del.
Jag vet att om jag tillsammans storfamiljens mamma Salome tar beslutet att låta Siamin avstå från en operation pga riskerna, så kan hennes liv förkorats avsevärt.
Det kan inte jag leva med. Absolut inte.
Nu är jag här och ska göra allt jag kan!
Så nu gäller det att prata för detta och bara hoppas på att allt går vägen!
Jag kan inte göra nog för denna underbara tjejen! ❤️
Nu ska jag sätta mig ner tillsammans med Amani & mamma och förklara allt för Siamin. Hon har svårt att förstå och hon är väldigt, väldigt rädd!
Önska oss lycka till och ägna oss gärna en tanke då och då, det behövs!
Vill någon skänka en slant till operationen så välkomnas det varmt.
Stor kram från Tanzania ❤️
Vi har nu lämnat barnhemmet
Det är alltid en tung känsla att lämna dessa underbara barnen, att krama hej då, att veta att avståndet alltid är för långt för att ta bilen!
Den lokala "vårdcentralen" tackar Rjukan sjukhus otroligt mycket för sjukhusmaterialet de fick ta emot
Jag tänker dock leva på barnens värme länge, länge!
Siamin ❤️
Jag och Siamin ❤️
Siamin i bussen från Mafinga till Iringa idag
Sara och jag ❤️
Beckham, jag och Sara pussas ❤️
Alla barnen tackar för era gåvor, det uppskattades som alltid, oerhört mycket!
Denna gången fann jag styrka i att jag ska göra allt jag kan för Siamin, då gick det lite lättare.
Så efter fem dagar i Matanana med lek, bus, kramar, mys framför elden, besök på lokala vårdcentralen, get-slakt, sång och musik så är vi nu i Iringa igen.
Imorgon börjar bussresan klockan 06.00 till Mwanza och tar minst 14 timmar!!
Under dessa dagar på barnhemmet så har vi varje dag kämpat på att få alla papper som behövs inför resan och operationen.
En remiss från det lokala sjukhuset.
Ett tillstånd från byledningen.
En signatur från Siamins pappa.
Här i Afrika tar allt sin tid. Väldigt lång tid. Men efter flera turer i bil, många samtal och en evig väntan så fick vi igår äntligen allt på plats!
Det känns så befriande att ha allt under kontroll, såhär långt...
Pappan som inte bryr sig om Siamin alls och alltid väljer puben först var trots allt väldigt tacksam över mitt arbete och att jag tar mig ann Siamin.
Det hade aldrig någonsin funnits en chans för henne att få en operation och ett friskare liv med hans resurser.
När vi skulle ta en bild så vägrade Siamin att sitta i pappans knä, utan valde mitt, hon är riktigt obekväm i hans närvaro...
Det är tragiskt. Mycket tragiskt.
Men det värmer och jag måste välja att hitta det positiva i situationen och det är att Siamin faktiskt litar på oss!
Hon är rädd och nervös för vad som komma skall, och det är fullt förståeligt. Det här är stort och något hon aldrig trodde skulle kunna vara möjligt!
Så det är bara att ge all kärlek, trygghet och värme till min lilla tjej och hoppas att hon litar på mig och mamma! ❤️
Här ger Siamins pappa mig ett godkännande på att jag tar över ansvaret för henne under resan och operationen
Amani är en kille född 1993 som är med oss på resan för att underlätta språkmässigt och för följa Siamin tillbaka från Mwanza till Matanana.
Han är en underbar kille med ett stort hjärta!
Han tar hand om oss och har visat stort engagemang från vår första dag under denna resa.
Med honom vid vår sida så kommer det här gå bra, jag tror verkligen det!
Det är inte alltid enkelt att hjälp här borta.
Det är komplicerat att vara vit.
Man blir lurad.
Man klassas som en som utnyttjar de svarta.
I min situation är det helt tvärsom, jag vill hjälpa utan egen vinning, men hur ska de kunna veta det?
Nej precis, det kan de inte veta, därför är det alltid så att man tar ett steg fram och tre steg tillbaka.
Nu har jag iaf lyckats komma en bra bit på väg och äventyret började på riktigt idag.
Min kontakt med Antke, läkaren i Mwanza är bra och vi har kommit överens om att vi kan komma till sjukhuset torsdag och tisdag då hon är på plats.
Ena dagen blir det undersökningar och den anda dagen blir det förhoppningvis operation.
Men, där finns ett men, som Antke sa till mig, "här har man aldrig allt under full kontroll så om något sker akut så måste Siamins operation skjutas fram, men vi ska göra så gott vi kan, absolut."
Det är jag fullt införstådd med och ni där hemma får bara hjälpa mig att hålla tummarna för att allt ska ordna sig och att operationen kan genomföras som beräknat.
Det va lite från resan och jag ska verkligen försöka uppdatera så fort jag har internet!
Än en gång, tack för ert enorma stöd!
Jag känner det ända hit till Tanzania och det värmer gott!!
Stor kram till er alla! ❤️
Jag och Siamin ❤️
Siamin i bussen från Mafinga till Iringa idag
Sara och jag ❤️
Här ser ni Benson med en nu outfit!
Tack för allt stöd!
Jag kan inte tacka er nog för ert stöd!
Bild från Marcus Karlsson & Mathias Skyman
Delar av innehållet i texten tagen ur Expressen
Alla som jobbar på Neema Craft och de som driver hotellet har något slags handikapp.
Det behövs, det betyder så mycket och det stärker! ❤️
En timme efter att jag & mamma landade i Dar es Salaam, Tanzania på måndag kväll så fick jag ett samtal till hotellet från Expressen!
De ville skriva om mig och min resa hit och självklart fick de det!
Jag tänkte väl en liten spalt i en av Sveriges största ledande tidningar.
När jag väl öppnar mobilen och gick in på internet så ser jag mig själv på löpsedlar!! Jag kan knappt förstå att det är sant! Så stort, helt otroligt och fantastiskt kul är det!!
Delar av innehållet i texten tagen ur Expressen
Igår åkte vi från Dar-Iringa,en 12 timmars resa i buss/taxi.
Skumpiga vägar, varmt, avgaser och alldeles för lite mat och vatten!
Mamma höll sig vaken tack vare giraffer, zebror och apor som dök upp vid vägkanten!
Det är först då jag inser att jag har gjort den här resan en gång tidigare och faktiskt känner mig lite hemma :)
Inatt har vi övernattat på Neema hotell som jag blev förälskad i under min förra resa, då de bevisar att alla människor kan!
Här ser ni en av grundarna ta emot barnkryckor som sjukhuset i Rjukan har skänkt.
Nu är vi två steg närmare målet och idag åker vi buss till barnhemmet i Matanana.
Det ska bli helt underbart!
Tack igen för allt stöd, ni är helt fantastiska!
Kram från mig och mamma ❤️
Bild från flygplanet
Bästa starten på resan
Om en timme går flyget.
Nu sitter jag och mamma här på Arlanda och läser om mig och projektet i NWT, lite konstig men en riktig härlig känsla!
Så mycket bättre start på resan kunde det inte bli!
Nu väntar många glada stunder och massvis med hinder runt hörnet.
Med viljan kommer styrkan!
Önska oss lycka till och följ oss här på bloggen under resan!
Kram från mig och mamma ❤️
NWT
I fredags ringde nyhetschefen på NWT mig och hade fått in ett tips, gällande mitt Afrika projekt, ett tips som kom från min kära vän Ida Berggren!
De ville träffa mig och självklart ville jag
det!
Så igår kom en reporter och en fotograf hem till mig, jag berättade om mitt projekt, min förra resa och min kommande resa som startar imorgon och det togs lite bilder.
Det är verkligen så roligt att det uppmärksammas på det viset och jag blir verkligen glad över att få dela med mig av det jag brinner för!
Så imorgon kan man läsa om mig och mitt projekt Reach out a Hand i NWT!
Själv sitter jag då på flyget men hoppas kunna se en skymt av det ändå via internet :)
Tack Ida, Tack Laine som jag också vet har tipsat tidigare och framförallt tack NWT för att ni vill skriva om mitt projekt!
Man kan påverka!
Man kan förändra!
Kram på er ❤️
