Maktlösheten är total!
Jag visste att jag inte kunde ropa hurra.
Jo, för att operationen är över.
Att ta bilder är förbjudet på sjukhuset, dock har jag smygfotat hela tiden.
Men jag visste att det inte var över helt.
Och jag visste verkligen inte att maktlösheten var så enorm här i Afrika.
Jag trodde jag skulle få komma till intensiven på besökstiden och tala om för Siamini hur duktig hon varit, hur stark hon verkligen är, att smärtan kommer att försvinna och jag ville ge henne världens största kram!
Istället kommer jag in där, tio minuter efter besökstiden har startat, ser henne ha en fruktansvärd smärta, hon var törstig och ville ha vatten, vilket inte går ännu, men vi bad sjuksköterskan blöta på läpparna då de torkat ihop av all syrgas hon får via en mask.
De bara tittar på oss som att vi är dumma i huvudet.
Vi fick absolut inte röra henne för det får man inte, dock gjorde jag det ändå, jag höll handen hårt!
Det värsta av allt som fick min bägare att rinna över, jag började storgråta när jag ser båda Siaminis händer som är fastbundna i sängkanten med hjälp av små bandage!! Hon kunde alltså inte röra sina armar alls!
Hon är 12 år, hon förstår, och hon behöver inte bindas fast!
Tänk er smärtan, med människor runt omkring dig som du inte känner, som dessutom är hårdhänta och lägg till paniken av att vara fastspänd!
Nej det är ofattbart detta!
Vi blev tillsagda att gå ut efter 15 minuter! Helt otroligt!
Vi gick ut men vi bad att få gå in igen då jag inte orkade lämna henne, det var okej, men bara för fem minuter!!
Mamma fick se att droppet inte fungerade och sa till dem, de bara ignorerade..
Vi sa, hon dör om hon inte får vätska här i värmen fattar ni det!!? Men de bara ignorerade.. De känner att de har mindre kunskap och vägrar då att lyssna!
Ja, maktlösheten är total!
Jag grät på vägen vägen hem och har ont i magen hela tiden.
Tänk er att lämna henne där, ensam, övergiven, det är så fruktansvärt!! Och vi kan inte ett endaste dugg göra! Man blir illamående!
Jag vill bara vara där hos min tjej!
De är 50 år efter i utveckligen här och jag har så svårt att bara acceptera allt, men måste tyvärr försöka, om vi är för hårda, så går det ur över Siaminis vård.
Jag ska lägga mig snart och vakna klockan 6 och sedan åker vi till sjukhuset direkt efter frukost!
Tack för allt stöd och för att nu följer vår resa!
Kram från Tanzania ❤️
Här fick jag en bild på Siaminis ena hand som är fastbunden.... Fruktansvärt!!!
Kommentarer
Trackback
