reachoutahand.blogg.se -

Vi har nu lämnat barnhemmet

Det är alltid en tung känsla att lämna dessa underbara barnen, att krama hej då, att veta att avståndet alltid är för långt för att ta bilen!

Jag tänker dock leva på barnens värme länge, länge!

Denna gången fann jag styrka i att jag ska göra allt jag kan för Siamin, då gick det lite lättare.

Så efter fem dagar i Matanana med lek, bus, kramar, mys framför elden, besök på lokala vårdcentralen, get-slakt, sång och musik så är vi nu i Iringa igen.

Imorgon börjar bussresan klockan 06.00 till Mwanza och tar minst 14 timmar!!

Under dessa dagar på barnhemmet så har vi varje dag kämpat på att få alla papper som behövs inför resan och operationen.

En remiss från det lokala sjukhuset.

Ett tillstånd från byledningen.

En signatur från Siamins pappa.

Här i Afrika tar allt sin tid. Väldigt lång tid. Men efter flera turer i bil, många samtal och en evig väntan så fick vi igår äntligen allt på plats!

Det känns så befriande att ha allt under kontroll, såhär långt...

Pappan som inte bryr sig om Siamin alls och alltid väljer puben först var trots allt väldigt tacksam över mitt arbete och att jag tar mig ann Siamin.

Det hade aldrig någonsin funnits en chans för henne att få en operation och ett friskare liv med hans resurser.

När vi skulle ta en bild så vägrade Siamin att sitta i pappans knä, utan valde mitt, hon är riktigt obekväm i hans närvaro...

Det är tragiskt. Mycket tragiskt.

Men det värmer och jag måste välja att hitta det positiva i situationen och det är att Siamin faktiskt litar på oss!

Hon är rädd och nervös för vad som komma skall, och det är fullt förståeligt. Det här är stort och något hon aldrig trodde skulle kunna vara möjligt!

Så det är bara att ge all kärlek, trygghet och värme till min lilla tjej och hoppas att hon litar på mig och mamma! ❤️

Här ger Siamins pappa mig ett godkännande på att jag tar över ansvaret för henne under resan och operationen

Amani är en kille född 1993 som är med oss på resan för att underlätta språkmässigt och för följa Siamin tillbaka från Mwanza till Matanana.

Han är en underbar kille med ett stort hjärta!

Han tar hand om oss och har visat stort engagemang från vår första dag under denna resa.

Med honom vid vår sida så kommer det här gå bra, jag tror verkligen det!

Det är inte alltid enkelt att hjälp här borta.

Det är komplicerat att vara vit.

Man blir lurad.

Man klassas som en som utnyttjar de svarta.

I min situation är det helt tvärsom, jag vill hjälpa utan egen vinning, men hur ska de kunna veta det?

Nej precis, det kan de inte veta, därför är det alltid så att man tar ett steg fram och tre steg tillbaka.

Nu har jag iaf lyckats komma en bra bit på väg och äventyret började på riktigt idag.

Min kontakt med Antke, läkaren i Mwanza är bra och vi har kommit överens om att vi kan komma till sjukhuset torsdag och tisdag då hon är på plats.

Ena dagen blir det undersökningar och den anda dagen blir det förhoppningvis operation.

Men, där finns ett men, som Antke sa till mig, "här har man aldrig allt under full kontroll så om något sker akut så måste Siamins operation skjutas fram, men vi ska göra så gott vi kan, absolut."

Det är jag fullt införstådd med och ni där hemma får bara hjälpa mig att hålla tummarna för att allt ska ordna sig och att operationen kan genomföras som beräknat.

Det va lite från resan och jag ska verkligen försöka uppdatera så fort jag har internet!

Än en gång, tack för ert enorma stöd!

Jag känner det ända hit till Tanzania och det värmer gott!!

Stor kram till er alla! ❤️