DET ÄR ALDRIG SKADLIGT ATT GE
Efter en oförglömlig resa så har jag nu varit hemma i Sverige i en vecka.
Det va varken lätt, roligt eller efterlängtat att säga hej då till Siamin & Amani.
Vi var på sjukhuset hela förmiddagen innan avfärd och hela kroppen var full av känslor!
Allt skulle betalas, allt tar en evig tid, ingen på sjukhuset tar ansvar och samtidigt försökte jag samla krafter för att orka ge en sista kram för den här gången.
Jag är ingen person som tycker om att säga hej då, om jag fick bestämma så skulle jag ha alla människor jag tycker om som grannar, det hade varit fantastiskt!
Mamma plockade bort nålen på Siamins arm det sista hon gjorde, jag bytte kompress på såret, vilket är ett ärr efter operationssåret och ett stygn där dränet har suttit.
Sedan sa jag till läkarna att Siamin & Amani behövde lämna sjukhuset på måndag senast, då bussen tillbaka till Iringa var bokad 06 på tisdag morgon. De såg inget hinder eftersom Siamin hade återhämtat sig helt.
Dr. Godwin gjorde även ett nytt hjärtecho på eftermiddagen när vi hade åkt, och jag fick ett sms om att allt såg väldigt bra ut!
Skönt!
Det blev bilder, kramar, pussar och tårar. Det blev lite stressigt, glädje och lite sorg och och vi hann precis till flygplatsen.
En kropp fylld av känslor som aldrig kan beskrivas i ord.
Nu försöker jag landa i allt, greppa känslorna resan har fört med sig, hantera det verkliga perspektivet jag har fått på en annan del av världen och samtidigt försöker jag vara stolt över den stora insats jag har gjort för en medmänniska!
Det är inte helt enkelt att komma in i sin egen vardag utan att tänka på de enorma olikheterna och på hur lyckligt lottat just jag är som har allt man behöver och mer därtill!
Jag har haft kontakt med Siamin och Amani via internet nästan varje dag. Bussfärden hem gick bra, de kom tillbaka till ett barnhem, en gård Moyo kwa Moyo och en by som har saknat dem oerhört mycket!
Många är involverade och kommer till barnhemmet för att hälsa på Siamin, för att se att allt är bra!
Siamin tar det fortfarande väldigt lugnt och har fått tillsägelse av oss att inte "jobba" på minst tre veckor, då de ofta bär tungt vilket inte är bra för ett nyopererat hjärta. Alla på gården tar hänsyn till detta vilket känns tryggt.
Tjejen är glad och mår bra!
Men hon saknar oss och säger love you!
Jag har även haft kontakt med Ewout, som driver barnhemmet, och han är oerhört tacksam för allt detta och säger att Siamin mår bra, ibland frågar hon efter smärtstillande vilket är fullt normalt.
Stygnet där dränet satt, ska tas, så jag ska ringa på Skype och se till att någon sjuksköterska i byn tar det.
Jag önskar verkligen att jag kunde åka dit över en dag, att det tog några timmar med bil, men tyvärr.
Det krävs mer än så för att ta sig till den platsen där en del av mig faktiskt är kvar.
Jag vill tacka er än en gång för ert enorma stöd, era fina ord, era styrkekramar och era bidrag som har gjort operationen och hela denna resa möjlig för Siamin och Amani!
Ni är underbara!
Under veckan kommer en redovisning på hur mycket pengar som var samlats in och hur mycket som har behövts för att genomföra allt.
Ni ska få ta del av allt då många av er är delaktiga till 100%!
Ha en fin solig dag och kram på er!
Kommentarer
Trackback
